In memoriam

Clas Skoglund
Fotograferat på Faching i Stockholm, oktober 2005

 

 

 

 

 

En kär vän har lämnat oss, Clas Skoglund, ”Skogis”

Kustbandet har förlorat ytterligare en vän och trogen medlem.  I drygt 20 år hade vi förmånen att spela, umgås och ha glädje av varandra.

Det var 1995 som vår dåvarande pianist, Åke ”Pubben” Edenstrand, meddelade att han tänkte flytta till Vingåker med sin familj, och att han då måste överge Kustbandet. Vi i bandet var givetvis förtvivlade,  eftersom att spela i Kustbandet kräver speciella kunskaper och erfarenheter (inte minst, vad Arne Domnérus kallade, ”känsla för feeling”). Hur ska vi kunna ersätta honom? frågade vi oss. ”Jag vet en kille i Uppsala som skulle platsa”, sa vår saxofonist John Högman, och vi tog in Skogis på prov. Det stod strax klart att det var han som skulle fylla tomrummet – och dessutom komma med för Kustbandet många nya bidrag, inte minst som arrangör.

Han utökade repertoaren med många välskrivna och lättspelade arrangemang. Skogis arr på som ”Brother Can You Spare a Dime”, ”Swing It!”, ”Happy Feet” m.fl. har väckt beundran och rivit ner applåder på konserter, radio- och TV-shower, klubb- och festvalsspelningar i Sverige och stora världen.

Jazzen har ibland anklagats för att ta sig själv på för stort allvar och sakna humor.  Dessa anklagelser går Skogis helt fri från, och på sin trivsamma hallandsdialekt framkallade han många skratt både i bandbussen och i professionella, publika sammanhang.

I glada vänners lag visste man alltid att den gode iakttagaren alltid hade en träffsäker replik, ofta med referens till något litterärt verk han slukat, för det senare gjorde han. Det var  med en pocketbok i ena handen och en cigarrett i den andra vi ofta återfann vår Skogis, gärna på ett café i någon större eller mindre stad i världen – i Falsterbo, Buenos Aires, Molde, New York…

Kustbandet förfogar över många lättövertalade vokalister, varav Skogis var den minst framfusiga. På senare år upptäckte vi i Kustbandet, med skammens rodnad över kinderna, vilken underbar sångare vi hade sittande där vid pianot. Det ledde till att vi alltmer trugade honom att sjunga. Varför utnyttjade vi inte dessa hans talanger tidigare!!?

Jag minns en gång då jag på Fasching, under en radioutsändning, plötsligt fick för mig att vi skulle frångå rutinerna och fråga publiken om de ville höra något särskilt nummer. ”Buona Sera”, kom det blixtsnabbt från en dam i publiken, och kompet började spela den välbekanta intron i habanerarytm, men vem skulle sjunga?! Hjälp! Plötsligt rusade Skogis fram till sångmikrofonen och framförde den gamla slagdängan som den mest professionella Las Vegas-stjärna! Det blev konsertens största succé!

Tack Skogis, för den insatsen, och för 20 fina år tillsammans!

För vännerna i Kustbandet / Jesse Lindgren

Åke
Edenstrand

Åke Edenstrand, Hässelby, Nykö­ping, har som tidigare meddelats avlidit 73 år gammal. Han efter­lämnar hustrun Eva med dottern Clara och dottern Carolinefrån ett tidigare äktenskap.

•  Åke kom till Kustbandet som pianist i mitten av 70-talet. Han var 5-6 år äldre än vi och hade med sina engelska gentlemannaattribut –  tweedkavaj, keps och pipa – en helt annan framtoning än vi andra bohemiska gossar. Men dessa skillnader utjämnades efter en kort tid, vi talade ju samma musikaliska språk.

Pubben, som vi kallade honom, var en imponerande musiker. Han hade ”spisat in” pianister som Scott Joplin, Fats Waller, Jelly Roll Morton och Duke Ellington, vars spelstilar stämde med bandets ambitioner. Men att plagiera låg inte för honom, han var snarare nyskapande inom idiomet och hans spel alltid intressant och över­raskande; en humoristisk vänd­ning, en intelligent harmonisk eller rytmisk förskjutning… Vi bara tittade på varandra och nickade i samförstånd åt klurigheterna. Han var tekniskt briljant.

Vi blev tidigt varse att Pubben också var djupt respekterad inom många andra genrer, inte minst militärmusik som han ägnade sig åt alltmer sedan han lämnat bandet 1995.1 turnébussen kunde han sit­ta försjunken i den mest skiftande litteratur – ena gången en bok om svampar, andra gången en katalog över ångmaskinsmodeller eller en avhandling om brunnsmusik. Han var expert på alla dessa ämnen. Plus många, många andra.

1 20 år hade vi förmånen att spela med Pubben, vid ett tusental framträdanden i de mest skiftande miljöer: Jazzpubar och jazzklub­bar i Gamla stan, Nobelfester i Stadshuset, konserter i Sverige och festivaler runt om i Europa, Indien och USA.

Under en vecka på jazzklubben Storyville i New York fick Pubben varje kväll ”request” från en stam­gäst att spela en ragtime, vilket han också gjorde med den äran. Men när han fick frågan om namn blev Pubben svarslös. Han hade komponerat det formfulländade, komplicerade stycket i stunden -en ny komposition varje kväll!

Vännerna i Kustbandet minns med glädje och tacksamhet många glädjestunder och musikaliska höjdpunkter tillsammans med en unik personlighet och fantastisk musiker.

Våra varma tankar går till Eva, Caroline och Clara.
För alla Åkes jazzvänner, Tommy Jacobson och Jens Lindgren

DN, 24 februari 2013

Språk